Det var en gång en liten kille som hette Adam. Han hade blå ögon som himlen och hår så ljust som smör. Vet du vad han älskade mest av allt? Bilar, flygplan och stora, starka grävmaskiner! Idag bar Adam sina snickarbyxor och sina skor som blinkar när man går. Blink, blink, blink!
I ena handen höll han sin stadiga lilla lyftkran. Adam vaggade fram mot de djupa skuggorna bakom de stora träden i trädgården. Där var det lite mörkt och lite pirrigt. ”Hullet!” sa skuggorna. Men Adam var inte rädd. Han hittade en vägg täckt av murgröna som såg ut som ett sovande monster utan mun. Skogen kändes ledsen och tyst. Vet du varför? Den hade glömt hur man leker!
Plötsligt såg Adam en magisk tunnel. Men den var stängd. Hur ska man öppna en tunnel som somnat? Adam visste precis. Han tog fram sin favorit-tuta. Den var guldglänsande och redo. Tút! sa Adam. Tunneln darrade lite. Tút, tút! skrek tutan högre. Men då kom en gammal, sur skugga fram. ”Schhh!” viskade skuggan. ”Här ska det vara tyst och mörkt.”
Men Adam såg att skuggan vaktade på tråkiga saker – gammalt skräp och plast som fastnat i grenarna. ”Vrrrrm!” sa Adam och körde fram sin lyftkran. Lyft, puff, schas! Han hjälpte skogen att bli ren. Sedan tog han ett djupt andetag, så att magen blev rund som en ballong. TÚÚÚT! lät tutan så det ekade mellan stammarna. Blev skuggan rädd? Nej, den förvandlades till en lekfull figur som såg ut precis som en grävmaskin!
Tunneln flög upp med ett glatt Poff! På andra sidan var skogen klarblå och solgul. Träden började nynna och små ekorrar i små gula bygghjälmar dök upp för att tacka honom. Nu kunde skogen andas igen. Adam log med sina runda äppelkinder. Han hade räddat naturen med sin tuta och sin kran. Adam vaggade hemåt igen, trött och nöjd medan skorna blinkade godnatt. Blink, blink... Och så var den sagan slut, precis så bra som den ska vara.