Månen hängde som en stor, gul ost ovanför trädgården. Allt var alldeles tyst. Blommorna hade vikt sina blad och humlorna snarkade i sina bon. Barnaby, den lilla trädgårdsalven med vingar som gröna almblad, flög mjukt omkring. Svisch! Svisch! Han stoppade om de sista tusenskönorna och viskade 'god natt' till gräset. Nu var det äntligen dags för Barnaby själv att krypa ner i sin varma tulpan. Men vänta... hörde du det där?
Krams, krams, krams. Ett litet, rytmiskt ljud hördes från grönsakslandet. Barnaby stannade mitt i luften. Vem kunde vara vaken så sent? Han drog åt sitt bälte av maskrosstjälkar och rättade till sin lilla väska av ekollon. 'Här krävs det en detektiv', tänkte han. För tänk om det var ett jättestort monster som åt upp all sallad? Barnaby kände hur det pirrade i magen, men han visste att trädgården behövde honom.
Barnaby landade mjukt på sina stövlar av ormskinn och började leta. Titta! Ser du det glittriga spåret på marken? Det var ett silverglänsande slemspår som slingrade sig framåt. På salladsbladen fanns små, små bitmärken som såg ut som små månskäror. Han mötte humlan Bumbel som yr vaknade till. 'Bzzz... Barnaby? Gå och lägg dig... det är bara någon som tuggar', mumlade hon. Sedan dök Walter daggmask upp ur jorden med ett litet 'Plopp!'. Walter pekade med sin mjuka ände mot de stora hostabladen. 'Det dånar i marken när de tuggar, bäst du kollar där borta', sa han.
Barnaby smög närmare. Tass, tass, tass. Han höll andan. Varje gång han kom nära tog det stopp. Tystnad. Sedan... Krams, krams, krams! Barnaby hoppade fram bakom ett jättelikt grönt blad. 'Hoppsan!' ropade han. Men där fanns inget monster. Där satt bara Pip, en pytteliten bebis-snigel. Pip darrade så mycket att hans lilla hus skakade. 'Åh, förlåt', pep Pip. 'Jag hittade inte hem i mörkret, och jag var så rädd att jag var tvungen att äta lite för att känna mig modig.'
Barnaby skrattade mjukt och hans gyllene fräknar började glöda som små stjärnor på näsan. 'Men lilla Pip, du behöver inte vara rädd', sa han vänligt. Barnaby lät sina fräknar lysa upp stigen som en ficklampa. Han hjälpte Pip att hitta en mjuk och skön bädd av mossa under en buske där det var varmt och tryggt. Pip gäspade så stort att man nästan såg hela hans lilla mage. 'Tack, detektiven Barnaby', viskade han och drog in sina horn.
Nu var mysteriet löst. Inga monster, bara en hungrig liten vän. Barnaby kände hur hans egna vingar blev tunga. Han flög tillbaka till sin tulpan, kröp ner mellan de mjuka kronbladen och drog täcket av silvergräs upp till hakan. Trädgården var lugn, magen var mätt och alla vänner sov gott. Och precis så, med en sista varm suck, somnade även den lilla detektiven. God natt, trädgården.