I hjärtat av den viskande skogen bodde en liten räv som hette Cinder. Men Cinder var inte vilken räv som helst – ser du hans lilla mask? Han var nämligen en skogsninja! Med sin mjuka, brandgula päls och sitt trogna träsvärd vid sidan var han alltid redo för äventyr. Men idag handlade äventyret inte om att smyga. Nej, idag tittade Cinder på de små, små vännerna i gräset. Nyckelpigor som hängde under blöta blad och bin som letade efter skydd. ”Hörru”, sa Cinder till sin bäste vän Ugglan, ”de här små behöver ett hem. Ett lyxhotell!”
Ugglan blinkade långsamt med sina stora, kloka ögon och nickade. ”Då börjar vi samla, Cinder.” Och så satte de igång. Svisch! Cinder dök in i buskarna. Prassel, prassel! Han hittade tomma vasstrån, kottar och gamla trälådor som blivit kvarlämnade. Vet du vad man kan göra med sånt? Jo, man kan bygga magi! Cinder använde sitt träsvärd som en linjal för att mäta så att alla rummen blev precis lagom stora för en humla eller en skalbagge. Tap-tap-tap, lät det när han hamrade fast de sista bitarna med sin tassar.
Plötsligt kom en gammal, sur skalbagge kravlande. ”Ett hotell? För oss?” muttrade han och ruskade på huvudet. ”Det kommer aldrig att hålla när vinden blåser!” Och precis då – swosh! – kom en busig vindpust farande genom skogen. Hotellet svajade! Men Cinder var snabb som en blixt. Han tog ett jätteskutt, balanserade på toppen av lådorna och använde sina smidiga ninjakrafter för att stötta upp väggen medan Ugglan visade exakt var den extra pinnen skulle sitta. Pust! De lyckades. Hotellet stod stadigt som en gammal ek.
När de första regndropparna började falla mot marken – plopp, plipp, plopp – hände något fantastiskt. En liten nyckelpiga kröp in i en mjuk kotte. Ett bi flög in i ett vasstrå med ett glatt zzz-zoom! Och gissa vem som muttrade allra minst under det fina taket? Jo, den sura skalbaggen, som hittat den finaste sviten längst upp. Cinder torkade sin lilla nos och log. Han behövde inte sitt svärd för att vara en hjälte idag. Han behövde bara ett gott hjärta och en vän.
Regnet smattrade mjukt mot skogens blad, som en liten vaggsång för alla små gäster i hotellet. Cinder och Ugglan kurade ihop sig under den stora eken och tittade på sitt verk. Skogen kändes lite varmare och lite snällare nu när alla hade någonstans att sova. Och precis så, med ett belåtet litet räv-snark, slutade den här dagen i den viskande skogen.