Vet du vad Echo bär runt sin hals? Det är inte ett halsband och det är inte en magisk krage – det är ett par stora, matta hörlurar. Echo är en pojke med en skarpt klippt frisyr och ögon som ser ut som små bärnstenar. Han älskar ljud. Han älskar prasslet från löv, surret från bin och det mjuka dunkandet i sina egna skor när han springer. Men mest av allt älskar Echo att hjälpa världen att hitta sin rytm.
En solig eftermiddag, när Echo vilade på en mjuk, sammetsgrön kulle vid Viskande skogen, hörde han något märkligt. Det var inte en fågel. Det var inte vinden. Det lät... 'Sniff-szzt-pop!' Echo tittade upp. Där, precis ovanför ett grässtrå, svävade en liten, ensam molntuss. Den såg ut som en trasig bit sockervadd som blivit grå av sorg. Det var molnet Nim. Nim hade tappat bort sin regn-kör och nu kände han sig alldeles tom. Och vet du vad som händer när ett moln blir nervöst? Det börjar gnistra! 'Zap! Bzzz!' sa det om stackars Nim.
'Hej där,' sa Echo mjukt. Men Nim var så rädd att han råkade skjuta ut en liten elektrisk gnista – Piff! – mot Echos t-shirt. Nim ville gråta, men eftersom han tappat bort sitt regn kom det bara små torra snyftningar. Han var alldeles för darrig för att orka flyga hem till den stora Sky-High Station där alla andra moln sjöng. Echo förstod direkt. Nim behövde inte en knuff hem, han behövde hitta sitt lugn.
Echo tog sina stora hörlurar från nacken och placerade dem försiktigt i luften, precis så att ljudet bildade en varm kupa runt den lilla molntussen. Han tryckte på 'Play'. Mmmm-tss-mmm-tss. Lugn lo-fi musik började strömma ut. Det lät som regn mot ett fönster, som en varm kopp choklad som dricks långsamt. 'Hör du rytmen?' frågade Echo och började gunga mjukt från sida till sida. Nim slutade gnistra. Han började skifta färg från mörkgrått till mjukt, puffigt vitt, precis som en marshmallow.
Plötsligt kom en busig vind svischande – Vofff! Den försökte blåsa bort Echos musikbubbla. Men Echo lät inte det hända! Han började dansa. Han klappade händerna i takt – Klapp, stamp, klapp! – och skapade en skyddande cirkel runt Nim. Han använde sin kropp för att skärma av vinden så att musiken kunde fortsätta vagga det lilla molnet. Nim kände sig nu så trygg att hans inre dimma började virvla i glada cirklar. Han kände sig inte längre tom, han kände sig fylld av musik.
Och då hände det! Ploop! En liten, klarblå regndroppe föll ner och träffade Echos t-shirt. Sen kom en till – Plupp! Och en till – Ping! Det lät som en liten xylofon som spelade mot marken. Nim hade hittat sitt regn igen! Han var inte längre en ensam tuss, han var ett riktigt, lyckligt regnmoln. Med ett glatt 'Whoosh!' flög Nim uppåt, högre och högre, tills han nådde sin molnfamilj. Men innan han försvann lämnade han kvar en liten, perfekt regnbåge precis ovanför Echos huvud.
Echo satte tillbaka hörlurarna runt halsen och log. Han visste nu att ibland, när någon har tappat bort sig, behöver man inte visa vägen med en karta. Man behöver bara sitta ner, spela en fin låt och vänta tills de hittar sin egen melodi igen. Och det är precis så det ska vara, eller hur?