Det var en gång en flicka som hette Ema. Hon var en sådan flicka som tyckte om att drömma med öppna ögon. Ema hade tunna, trådtunna glasögon som ofta halkade ner på näsan, och en senapsgul stickad tröja som var så stor att den nästan svalde henne hel. Men det viktigaste av allt var hennes skor. Det var inte vilka skor som helst, utan vita sneakers med två olika färger på skosnörena. Ett snöre var blått som havet och det andra var rosa som sockervadd.
En solig eftermiddag satt Ema på sin favoritbänk i trädgården. Vet du vad hon gjorde? Hon började tvinna sina skosnören. Först det blå, sen det rosa. Snurr, klick, svisch! Det knäppte till i luften. Plötsligt dök en osynlig bubbla upp, som en varm och skimrande kram. Innan Ema hann säga 'oj!', lyftes hon från marken. Hejdå gräsmattan! Hejdå trädgårdsslangen! Swoosh! Hon svävade uppåt, förbi trädkronorna och rakt in i en galax gjord av... mossa?
Ja, det är sant! Runt omkring Ema flöt stora, mjuka öar av grön mossa. Det luktade som skog efter ett sommarregn, friskt och jordigt. Men hörde du det där? Zzzz-hum-zzzz. Det var rymdsyrsorna! Små, glittriga varelser med antenner som darrade av oro. De sjöng en sorgsen melodi för de hade tappat bort vägen hem till sin stjärna. Ema tittade genom sina runda glasögon och log sitt snällaste leende. 'Oroa er inte,' viskade hon, 'jag ska hjälpa er.'
Men just då kom faran! Voff! Pang! Fniss! En skur av fnittermeteorer kom dundrande genom rymden. Det var lysande stenar som inte var elaka, men de var extremt busiga. Varje gång de svischade förbi kittlades de så mycket att man inte kunde sluta skratta! 'Hahaha!' skrattade mossaöarna så de skakade, och de stackars syrsorna höll på att ramla av. 'Vi måste bygga en bro!' tänkte Ema snabbt. Men vad skulle hon använda?
Ema kom på det. Hon kavlade upp sina jättelånga ärmar på den gula tröjan. Med händerna fria började hon styra sin osynliga bubbla precis som en kapten på ett fartyg. Hon fångade upp små bitar av flytande mossa med sina mjuka tröjärmar. Plopp, dra, fäst! Hon knöt ihop mossbitarna med osynlig kraft och hjälpte syrsorna att bygga en lång, mjuk bro genom det kittliga meteoritfältet. När fnittermeteorerna kom farande – Zipp! Zapp! – höll Ema i sig och styrde bubblan stadigt tills sista syrsan var i säkerhet.
Syrsorna blev så glada att de började sjunga en melodi som smakade som sötaste honung i hela världen. Hela den gröna galaxen lyste upp av tacksamhet. Ema kände sig varm i hela magen, inte bara för att tröjan var mysig, utan för att hon hade gjort något modigt. Hon vinkade hejdå till sina nya vänner medan hennes bubbla sakta började sjunka neråt igen. Säv, sväv, landa.
Duns! Ema satt återigen på sin trädgårdsbänk. Hennes mamma ropade inifrån huset att maten var klar. Ema tittade ner på sina skor. Bubblan var borta, men gissa vad hon såg? På tårna av hennes sneakers satt ett litet, glimrande lager av stjärndamm. Hon rättade till sina glasögon, drog ner ärmarna på sin gula tröja och log för sig själv. För nu visste hon: även om man bär stora tröjor och har fötterna på jorden, kan man rädda en hel galax bara genom att snurra på sina skosnören. Och det var precis så det hela blev alldeles rätt.