Det var en gång en liten hjälte som hette Fluffy. Kan du säga Fluffy? Han var rosa som sockervadd, rund som en bulle och mjukare än den mjukaste lilla kudde. Fluffy bodde i den stora, gröna skogen. I dag skuttade han fram över den mjuka mossan för att leta efter en glittrande sten. Hopp, hopp, hopp! Hans små tassar sa ingenting mot marken, de bara nuddade mossan så försiktigt.
Solen lyste varmt på Fluffys rosa päls. Hej solen, sa Fluffy och viftade med sin lilla pastellfärgade sjal. Men plötsligt, swisch! Solen gömde sig bakom ett stort träd. Allt blev lite mörkare. Framför Fluffy på marken dök något märkligt upp. Det var en jättestor, spretig skugga! Skuggan hade långa, konstiga öron och huvudet gungade fram och tillbaka. Åh nej! sa Fluffy och drog sjalen över näsan. Dunk-dunk, dunk-dunk sa hans lilla hjärta. Var det en läskig skogsjätte?
Fluffy stod helt stilla. Kan du sitta helt stilla också? Han tittade med sina stora, gröna ögon. Skuggan började röra på sig. Den viftade på öronen och gjorde... en fjäril? Fluffy hörde ett litet ljud från andra sidan av stenen. Hi-hi-hi! Det lät som ett litet skratt. Fluffy tog ett djupt andetag, räknade till tre och tittade fram. Ett, två, tre!
Där satt ingen jätte alls. Där satt Barnaby, en liten kanin med mjuka tassar. Barnaby höll upp sina händer i det sista solljuset och skrattade. "Titta Fluffy! Jag gör skuggfigurer!" sa Barnaby. Fluffy kände hur rädslan flög bort med vinden. Pust! Det var ju bara en lek. Skuggan som såg så stor och läskig ut var bara en liten vän som ville leka.
Resten av eftermiddagen satt de två vännerna tillsammans på den mjuka mossan. De gjorde skuggor som såg ut som hundar, fåglar och stora hjärtan. Solen gick långsamt ner och skogen blev tyst och varm. Fluffy insåg att det som ser lite läskigt ut ibland bara är något man inte lärt känna än. Och så, med ett litet lyckligt hopp, skuttade Fluffy hemåt för att sova, varm och trygg i sin mjuka päls. Snipp, snapp, snut, så var sagan slut.