Har du någonsin undrat var drömmar kommer ifrån? Inte de där vanliga drömmarna om trasiga strumpor, utan de riktigt vackra drömmarna – de som smakar jordgubbar och låter som nynnanade floder. För att hitta dem måste man känna Fluffy. Fluffy är inte större än en limpa bröd, han är rund som en bulle och täckt av den mjukaste, rosa sockervaddspälsen du kan tänka dig. Med sina stora, mossgröna ögon ser han saker som vi andra ofta missar.
En kväll i Viskningarnas äng var alla djuren jättetrötta, men ingen kunde riktigt somna. Grävlingen Barnaby vände och vred på sig. ”Mina kuddar är för hårda”, mumlade han. Ugglan Ollie satt med vidöppna ögon och stirrade in i mörkret. ”Det är för tyst”, poade han. Fluffy, som bar sin lilla pastellfärgade halsduk, tittade upp mot himlen. Månen lyste med ett märkligt, skimrande sken, nästan som om den gömde på en hemlighet. ”Vet ni vad?” pep Fluffy och studsade till. ”De bästa drömmarna gömmer sig precis bakom månskäran. Ska vi hämta dem?”
Men hur kommer man upp till himlen när man inte har vingar? Barnaby tittade på sina korta grävlingben och suckade. Då skrattade Fluffy – ett ljud som lät som små silverklockor. Han tog sats, spände sina små ben och... Boing! Han hoppade rakt upp på ett litet moln som svävade lågt. Molnet var inte av vatten, å nej, det var mjukt och studsigt som en jättelik marshmallow! ”Kom igen!” ropade Fluffy. ”Gör som jag: Vricka-vricka-hoppa!”
Barnaby och Ollie provade. Vricka-vricka... Boing! Snart studsade hela gänget från moln till moln. Puf! Sa det när de landade i det mjuka. Men plötsligt blev det alldeles grått och luddigt. De hade hamnat i Kittletutan – en dimma som var så busig att den kittlade dem i näsorna. ”A-tchoo!” nös Barnaby så kraftigt att molnet han stod på höll på att blåsa bort. Dimman försökte skubba isär molnen så att de inte skulle nå fram. Då fick Fluffy en lysande idé. Han tog sin långa, mjuka pastellhalsduk och började knyta ihop molnen, ett efter ett. Han knöt stadiga rosetter och mjuka öglor tills de hade en säker, rosa bro genom dimman. ”Tillsammans klarar vi det!” ropade han och drog sina vänner med sig.
Till slut nådde de den stora, silvriga månskäran. Den såg ut som en gigantisk, lysande vagga som gungade sakta i rymden. Fluffy visade dem ett hemligt knep. Om man knackade försiktigt på månens spets, precis så här – knack, knack – så hände något magiskt. Ut flög Drömgnistor! Små, glittrande ljus som doftade av varm choklad och nymanglade lakan. Det var drömmar om flygande jordgubbar och floder som sjöng vaggvisor. Kan du se hur de glittrar? Det ser nästan ut som små stjärnor som dansar mellan Fluffys rosa öron.
När vännerna hade fångat varsin gnista i sina hjärtan, kände de hur ögonlocken blev tunga. Fluffy ledde dem till ett stort, fluffigt täckmoln som sakta började dala neråt mot Viskningarnas äng. Ner, ner, ner svävade de, som om de åkte i en osynlig hiss gjord av ludd. När de landade i det mjuka gräset, bäddade Fluffy om Barnaby med en tuss mossa och viskade ett mjukt ”Schhh”. Ugglan Ollie slöt sina stora ögon och somnade på en gång.
Fluffy rullade ihop sig till en liten, rosa boll, mätt och belåten. Han visste att de vackraste drömmarna inte bara finns bakom månen, utan också där man tar hand om sina vänner. Och precis så, med ett sista litet suck av lycka, somnade hela ängen. Och det var så det hela blev alldeles, alldeles rätt. God natt, lilla vän.