Det var en gång en liten vän som hette Fluffy. Har du sett Fluffy någon gång? Han är rund som en bulle, mjuk som en sockervadd och alldeles rosa! Fluffy älskar att skutta, och vet du vad han älskar allra mest? Att spela tennis! Boing! Boing! Boing! Han har en liten, liten racket och en fin pastellfärgad halsduk som fladdrar när han hoppar.
En solig eftermiddag var Fluffy på Studsängarna för att spela med sin bästis, den blå kaninen Bozz. Solen var på väg ner och himlen började se ut som blåbärsglass och apelsinsaft. Fluffy ville så gärna göra en riktigt fin serve. Han kastade upp bollen – Swooosh! – men precis när han skulle slå hände något märkligt. Bollen började glöda! Piff! Puff! Den lyste precis som en liten eldfluga mitt i luften.
Fluffy gnuggade sina stora, mossgröna ögon. Vad var det som hände? Han kastade upp en boll till, och – Bzzzt-pop! – den började också lysa och sväva! Bollarna studsade inte längre, de fnittrade och sicksackade framåt som om de hade egna vingar. Bozz kanin kliade sig i sina långa öron. Fluffy försökte drämma till bollarna allt vad han orkade – Paff! – men de bara flöt högre upp, utom räckhåll. Kan du tänka dig hur tokigt det såg ut? Tennisbollar som lekte tafatt i luften!
Fluffy satte sig ner på den mjuka marken. Hans lilla hjärta bultade. Han insåg att han inte kunde vinna genom att vara hårdast eller snabbast. Han behövde vara lite lurig och väldigt snäll. Han blundade med sina glittrande ögon, tog ett djupt andetag och började nynna på en mjuk, liten melodi. Nananana...
Istället för att slå bollen hårt, sträckte han ut sin racket och gav den lysande bollen en mjuk, kittlig liten knuff. Han kallade det för ”Socker-svingen”. Vet du vad som hände då? Bollen lyste starkare än någonsin och svischade över nätet i en lång svans av magiskt glitter! Fluffig skrattade så att hans runda kinder hoppade. Han hade hittat rytmen!
Resten av kvällen fylldes himlen av glödande tennisstjärnor. Små riktiga eldflugor kom flygande för att titta på och de klappade med sina små vingar. Fluffy lärde sig att ibland behöver man inte vara starkast för att fixa ett mysterium, man behöver bara ha tålamod och en hel del fantasi. Och när månen kom fram, rullade Fluffy ihop sig som en liten rosa boll och somnade, mätt på äventyr och lycka. Och precis så blev allting alldeles, alldeles rätt.