Nova sträckte på sig i det svävande Slottet i Skyn, men något var fel. Hennes hår, som brukade glittra av stjärnbilder, var matt och grått. Den mörkblå klänningen hade slutat tindra och hennes silverögon såg trötta ut. Bredvid henne guppade Fluffy oroligt. Den persikorosa varelse såg sin väns bleka hud och det slocknade ljuset. Hela natthimlen kändes plötsligt mörk och ensam utan Novas varma, magiska strålglans.
Fluffy bestämde sig direkt. Han visste att de dyrbara Stjärnljuskristallerna fanns gömda i den djupa Kristalgrottan, långt bortom de mjuka molnen. Nova satt kvar på sin tron av månsten och suckade tungt medan Fluffy vinkade hejdå. Med sina små runda tassar och en stor portion mod rullade han iväg ut i den Viskande Nebulosan. Han var liten, men hans hjärta bankade av en stor plan.
Vägen genom nebulosan var fylld av lila rök och konstiga ljud. Fluffy kände hur den mjuka, spretiga pälsen darrade en aning, men han tänkte på Novas sorgsna ansikte. Han studsade över flytande asteroider och undvek glittrande rymdgrus. Det var en lång resa för en så liten vän, men Fluffy vägrade att ge upp. Han var tvungen att hitta ljuset innan natten blev alldeles för svart.
Vid grottans öppning stod en jättelik varelse gjord av levande sten. Det var Klippväktaren Stenis, vars ögon lyste som kalla lyktor. Vem vågar störa tystnaden? dånade en röst som fick marken att skaka. Fluffy tog ett djupt andetag och förklarade att hans vän behövde hjälp. Stenis granskade den rosa figuren och backade sedan långsamt undan. Du har ett rent hjärta, lille vän. Gå in i mörkret.
Inne i Kristalgrottan var det kolsvart. Fluffy kunde inte se sina egna fötter, men han mindes vad Stenis sagt om att låta hjärtat visa vägen. Han blundade och kände en varm känsla av vänskap leda honom framåt. Plötsligt började väggarna glöda. Där, i en hög av silverstoft, låg kristallerna. De strålade så starkt att Fluffys hela ansikte lyste upp i ett brett, lyckligt leende.
Fluffy skyndade tillbaka till Slottet i Skyn med famnen full av glimmande stenar. Nova tittade upp och när hennes fingrar rörde vid kristallerna hände något underbart. Det vita mönstret på hennes armar började lysa och stjärnbilderna i hennes hår tändes en efter en. Men Nova tittade inte på kristallerna. Hon såg på Fluffy. Det var inte bara stenarna som gav henne ljuset tillbaka, utan hans mod.
Nu svävade de tillsammans mot en sprakande purpurfärgad himmel. Nova glittrade vackrare än någonsin och Fluffy studsade av ren glädje bredvid henne. Stjärnorna ovanför dem blinkade i takt med deras skratt och hela rymden kändes varm och trygg. Nova höll sin vän i tassen och visste att ingen natt var för mörk så länge de hade varandra. Världen var ljus, lugn och alldeles, alldeles magisk.