Det var dags att sova i det mjuka boet i det stora trädet. Raccoon drog upp täcket till näsan, men hans öron började rycka. Snark, vissel, honk! Vad var det som lät? Det kom nerifrån golvet. Raccoon greppade sin vridna trästav hårt. Han var modig, men hjärtat bultade lite snabbt. Vem var där nere i mörkret?
Raccoon böjde sig ner och tittade under sängen med sina stora bärnstensfärgade ögon. Snark, vissel, honk! Där i skuggan låg ingen läskig varelse. Det var en liten, fluffig boll som såg ut som bomull. Det var Dimman, en liten borttappad dimtuss. Han darrade och snyftade så att hela den lilla kroppen hoppade. Åh nej, stackars lilla vän!
Dimman var alldeles blöt och tung av sina egna tårar. Han hade trillat ner från himlen och kunde inte flyga hem igen. 'Jag vill upp till mamma', pep Dimman med en röst som lät som en liten flöjt. Raccoon klappade honom försiktigt med sin tass. 'Gråt inte', sa Raccoon snällt. 'Jag vet precis hur vi ska hjälpa dig.'
Raccoon lyfte sin magiska trästav och rörde den i cirklar i luften. Svisch! En varm och mjuk nattvind började dansa runt i rummet. Vinden kittlade Dimman så att han började fnissa. Den varma luften torkade hans mjuka ludd och snart var han inte tung längre. Dimman blev lätt som en liten fjäder och började sväva uppåt.
Raccoon öppnade fönstret mot den glittrande natten. Dimman flög ut i den svala luften och vinkade med en liten luddig arm. Högt däruppe väntade Molnmamma. Hon var stor, vit och lyste i månskenet. Hon sträckte ut sina mjuka armar och fångade upp Dimman. Kan du se hur de kramas däruppe bland alla stjärnorna? Raccoon log så brett.
Nu var det äntligen tyst och lugnt i trädet. Raccoon kröp ner under sitt varma täcke igen och lät sin fluffiga svans vila mot benen. Han tittade ut genom fönstret och såg de snälla molnen segla förbi. Inget kändes läskigt längre, bara mysigt. Raccoon slöt sina ögon och somnade på en gång. God natt, lilla äventyrare.