I mitten av Betongstaden, där himlen alltid såg ut som insidan av en gammal kastrull och marken var så grå att till och med skuggorna kändes bleka, bodde Rex. Nu ska du frestas att tro att en Tyrannosaurus Rex skulle vara skrämmande, eller hur? Men inte Rex. Han var en mjukfjällig dinosaurie i en stickad ylletröja med ränder i himmelsblått och citrongult. Och på fötterna? Där satt ett par gigantiska, knallröda sneakers med skosnören så långa att de såg ut som vita spagettihärvor. Squeak-squish, squeak-squish lät det när han studsade fram genom parken.
Parken i Betongstaden var egentligen bara en kvadratisk plätt med hårdtrampad jord och rostiga bänkar. Rex suckade så att hans breda nos darrade. Han hade läst i sina historieböcker om en tid då världen doftade nektar och surrade av liv. Nu fanns där bara damm. Men Rex bar på en hemlighet. I sin tröjficka gömde han en liten silverfärgad påse. När han skakade den lät det Rassel-pussel-rassel. Det var tusentals solrosfrön, små svarta och vita löften om en gyllene framtid.
En tisdag bestämde sig Rex för att historien behövde en knuff. Han började gräva. Med sina korta armar och sina enorma, klumpiga skor var det inte det lättaste. Gräv-skrap-stön! Rex råkade svinga sin kraftiga svans lite för entusiastiskt och — Krasch! — en skylt där det stod 'Betong är bäst' flög all världens väg. Men det stoppade inte honom. Han petade ner frö efter frö i den hårda jorden. ”Titta nu, lilla frö,” viskade han med sin varma röst, ”nu ska vi göra underverk.”
Men invånarna i Betongstaden var inte vana vid färg. Borgmästare Tråkmåns, en herre som tyckte att askgrått var den mest spännande färgen i universum, körde förbi i sin glänsande stadsbil. Just då råkade Rex gräva upp en särskilt envis lerklump. Splosch! Leran landade mitt på motorhuven. ”Vad i hela fridens namn!” utropade borgmästaren. Grannarna tittade ut från sina fönster och skakade på huvudena. ”Varför gräver dinosaurien hål?” viskade de. ”Varför förstör han den fina, jämna asfalten?”
Sedan kom hettan. Solen stekte Betongstaden tills trottoarerna glödde. Rex kämpade. Han sprang fram och tillbaka med en liten, liten vattenkanna som såg ut som en leksak i hans stora tassar. Han svettades i sin ylletröja, men han gav inte upp. Piff-paff-puff, lät det när han försökte pricka de torra fläckarna. Men det räckte inte. Solrosorna började sloka innan de ens hunnit bli stora. ”Är det här slutet?” tänkte Rex sorgset och drog sina enorma skosnören efter sig.
Då hände något magiskt. Den gamla grannen Fru Gren, som alltid sett så sträng ut, kom ut med en vattenslang. ”Jag minns bins surr,” sa hon och log mot Rex. Snart kom fler. En efter en bar de ut hinkar, flaskor och kannor. Skepsisen smälte bort i takt med att de små gröna skotten sköt i höjden. Solrosorna växte så det knakade — Swoosh! — de blev längre än Rex själv!
En morgon hände det. Det första gyllene bladet vecklades ut. Sedan ett till, och ett till, tills parken var ett hav av vajande guld. Och gissa vem som kom först? Beatrice, en stor och luddig humla. Bzzzz-hummm! Hon landade mitt i en blomma och drack sig mätt. Snart var luften fylld av fjärilar i regnbågens alla färger och ljudet av vingar som fladdrade.
Borgmästare Tråkmåns kom promenerande, men han glömde bort att skälla. Han tog av sig sin gråa hatt och lät en solros nudda hans näsa. Staden var inte längre tyst och dammig, den var levande. Rex stod mitt i blomsterhavet, hans bärnstensfärgade ögon glittrade av lycka. Hans stora röda skor var täckta av pollen och jord, men det gjorde ingenting. Han hade bevisat att även om man har korta armar och stora fötter, kan man plantera hopp. Och precis så blev den grå historien till ett blommande paradis, där alla i staden förstod att det gröna hjärtat slår starkast av allt.