Det var en gång en dal som var fylld av pastellfärgade djungler och mjuka mossmattor. Mitt i denna dal bodde Rex. Rex var inte vilken dinosaurie som helst; han var en Tyrannosaurus Rex i en randig ylletröja. Föreställ dig det! En stor, grön T-Rex med en tröja i himmelsblått och citronvitt, och på fötterna hade han de största, rödaste gymnastikskorna du någonsin sett. Skosnörena var tjocka som rep och knutna i gigantiska, fladdrande rosetter.
Rex var snäll och varm, men han hade en hemlighet. Vet du vad han var rädd för? Himlens stora trummor. Så fort det började mullra i molnen blev Rex alldeles stel i sina stora röda skor. ”Mulle-buller-brak!” lät det långt borta. Rex dök rakt ner under sitt lapptäcke i sängen. ”Ojsan då”, tänkte han medan han darrade så att den lilla orangea stjärnan på hans nos ryckte. Han kramade sitt täcke hårt, hårt.
Plötsligt hördes ett litet krafsande vid dörren. ”Krafs, krafs!” In kom lilla Trixie, en Triceratops som försökte dra in hela sitt huvud i sin krage, och Pip, en Pterodactyl som var så rädd att han försökte krypa in i Rex tröjärm. De var också rädda för åskan. ”BOM-BRAK!” dundrade det igen. Himlen lyste upp – Zzz-zap! – och alla tre vännerna hoppade högt av skräck.
Rex råkade sprattla till med sina stora ben och – Klack-duns! – hans massiva röda skor slog ihop. Det lät inte läskigt alls. Det lät faktiskt ganska roligt. Rex provade igen. Klack-duns-pip! Gummit i sulorna gav ifrån sig ett litet gnissel. Rex tittade på sina vänner. ”Hörde ni?” frågade han med sina guldglimrande bärnstensögon. ”Min sko svarade åskan!”
Rex ställde sig försiktigt upp på det mjuka golvet. Han tog ett steg. Stamp! Han tog ett till. Gnissel! När tunga moln utanför ropade ”Rumble-bumble!”, svarade Rex med en glad rytm: Stamp-stamp-squeak! Trixie började titta fram ur sin krage. Hon började stampa takten med sina små fötter. Tipp-tapp, tipp-tapp! Pip började klappa med sina vingar. Flapp-flapp-fliz!
”Vet ni vad?” sa Rex och log så att hans runda nos rörde sig. ”Åskan är inte ett monster. Det är bara himlen som klappar händerna för att vi ska dansa! Ska vi visa dem vår bästa dans?” Och så började den stora paraden i den lilla stugan. Rex ledde vägen med sina enorma rosetter som fladdrade som fjärilar vid varje hopp. Duns-duns-svisch! De dansade över mossan, de svängde på sina svansar och de skrattade så högt att de knappt hörde mullret utanför.
Varje gång det blixtrade till ropade de ”Titta, discoljus!” och när det dundrade stampade de extra hårt med sina röda skor. De var inte längre små dinosaurier som gömde sig för världen; de var de modigaste dansarna i hela dalen. Rädslan liksom bara rann av dem, precis som regnet rann nerför fönsterrutan.
Till slut slutade det regna. Molnen drog bort och en vacker regnbåge sträckte sig över djungeln. Men vet du vad? Rex, Trixie och Pip slutade inte dansa på en gång. De hade nämligen upptäckt att även om man är liten – eller en stor T-Rex i en randig tröja – så kan man alltid hitta sin egen rytm när världen låter läskig. Och det var precis så det blev alldeles perfekt i den lilla stugan i dalen. Snipp, snapp, snut, så var den sagan slut!