Det var en gång en dinosaurie som hette Rex. Men han var inte någon vanlig, rytande dinosaurie med vassa tänder. Nej, Rex var en mjuk, skogsgrön Tyrannosaurus med en mage färgad som krämigt smör och ögon som glittrade av bärnsten och guld. Han bar en stickad ylletröja med breda ränder i himmelsblått och citrongult, och på hans fötter satt ett par jättelika, klarröda sneakers med vita skosnören som hängde i stora, sladdriga rosetter.
Squeak-shuff! Squeak-shuff! Så lät det när Rex studsade fram genom den dammiga kanjonen där han bodde. Men just den här morgonen kändes hans ena sko konstig. Den tryckte och klämde. Rex satte sig ner med en tung duns – Bom! – och drog av sig den vänstra skon. Han skakade den upp och ner. Ut trillade inte en sten, och inte heller en borttappad mackapär, utan en lysande, neonrosa krita. Den skimrade som om den hade fångat en hel solnedgång inuti sig.
Rex blev nyfiken. Han tog kritan och ritade en liten, rund chokladtryffel direkt på den torra marken. Och vet du vad som hände? Med ett ljudligt Pop! och en doft av nybakad kaka glimtade det till. Tryffeln blev verklig! Den var rund, brun och lät alldeles fantastisk när Rex tog ett bett: Crinkle-crunch!
”Ojsan!” utbrast Rex och viftade på sin stora svans så att dammet yrde. ”Här ska det ritas!” Han började rita stora gelébönemoln i luften, och de stannade kvar där, svävande som färgglada kuddar. Han ritade broar av marshmallows och fontäner som sprutade läskedryck istället för vatten. Snart hade Rex skapat en hel värld av godis som lyfte från marken och började flesta högt upp mot himlen. Det var en flytande sockerdröm, och Rex hoppade upp på en sockervaddsmatta och flög med.
Men ju högre de kom, desto kallare blev det. Brrr! Rex insåg plötsligt att hans nya värld hade problem. Han hade ritat en hel armé av små gummibjörnar, men de stod nu och darrade av köld på de frostiga molnen. Pust! En vindpust fick marshmallowbron att gunga farligt, och stigen av pepparmark var så hal att Rex nästan gled av. ”Åh nej,” tänkte Rex, ”jag har byggt allt detta, men jag glömde att göra det tryggt!” Han insåg att fantastisk magi kräver ett varmt hjärta och en plan.
Rex tittade på de frusna gummibjörnarna. Han tog sin lysande krita och ritade snabbt – Swish! Swash! – små apparater som såg ut som muffins men fungerade som varma element. ”Muffins-värmare!” tjoade han. Han ritade också ett gigantiskt skyddsnät av seg lakrits under hela kungariket, så att ingen skulle kunna trilla ner. Men hur skulle de komma hem? Världen drev ju bara längre och längre bort!
Rex rynkade på sin runda nos så att de små näsborrarna ryckte. Han behövde något stadigt. Han började rita en trappa, men inte vilken trappa som helst. Han ritade enorma, frasiga våfflor som staplades på varandra hela vägen ner till den trygga, dammiga kanjonen. Det var en jättelik våffeltrappa! Han hjälpte gummibjörnarna med sina små tassar och ledde dem försiktigt nerför de gyllenbruna stegen.
När fötterna äntligen rörde marken igen – Klafs! – kände Rex hur skönt det var att vara hemma. Han insåg att det bästa med hans magiska krita inte var att få obegränsat med godis, utan att han kunde hjälpa sina nya vänner att känna sig trygga och glada. Han stoppade försiktigt ner kritan i sin randiga tröjficka, knöt de extra långa skosnörena på sina röda sneakers och tog ett sista bett av en sockerfri geléböna. Och så var det med den saken, allting blev precis så bra som det skulle vara.