I hjärtat av den Mossiga-Dimmans dal bodde Rex. Nu ska ni inte tro att Rex var en sådan där läskig dinosaurie som ryter och skräms. Nej, nej! Rex var en mjukfjällig Tyrannosaurus som älskade sin randiga ulltröja i himmelsblått och citronvitt. Men mest av allt älskade han sina skor. De var gigantiska, knallröda och hade snören så vita att de nästan lyste i skogen. Varje morgon utförde Rex en speciell ritual. Kan ni gissa hur det lät? Först sa det Svisch! när han drog i snörena, sen gjorde han en Ögla-runt-öglan och sist ett kraftigt Draaag! så att de enorma rosetterna vippade glatt.
En solig morgon, precis när den stora picknicken på Ängen skulle börja, stod Rex redo vid sin ytterdörr. Han gav det sista vita skosnöret ett extra hårt ryck för säkerhets skull. Men då hände det som inte fick hända. KNAK! Det sa inte bara knak, det sa Pling-pang-poff! Det stolta vita snöret gick av i tre prydliga bitar. Rex tittade ner på sin vänstra fot. Den röda skon gapade som en hungrig flodhäst. Tröjan tycktes tappa sin lyster och hans långa svans slutade svänga. Utan snören kunde Rex inte gå, och utan att gå skulle han missa picknicken. Han försökte skutta på en fot. Duns! Svansen svingade till och han höll på att välta ner i en hallonbuske. Stackars Rex, han kände sig plötsligt väldigt liten trots att han var så stor.
Men vet ni vad? I ryktenas skog färdas nyheter snabbare än en hungrig kolibri. Det tog inte lång tid förrän det prasslade i buskarna. Först kom igelkotten Bramble, som alltid hade koll på färger, och efter honom kom ekorren Squeaky som var skogens bästa ingenjör. Sist landade en hel familj av Väverfinkar på Rex breda axlar. De såg de vita resterna av snöret och förstod genast problemet. 'Vanlig tråd räcker inte för en T-Rex', pep Squeaky och kliade sig bakom örat. 'Vi behöver något starkare. Vi behöver Stål-stjälkarna från Glittrande Bäcken!'
Tillsammans bildade de ett litet tåg. Rex fick stanna kvar och vakta picknickkorgen (vilket han gjorde mycket försiktigt), medan vännerna rusade iväg. Vid bäcken växte blommor som var unika; de var mjuka som silke men starka som järn. Vännerna plockade röda, blå, gula och lila stjälkar så att det såg ut som om de bar på en hel regnbåge. När de kom tillbaka till Rex, satte de igång med ett fantastiskt arbete. 'Nu hjälps vi åt!' ropade Bramble. 'Vrid, trä och dra! Vrid, trä och dra!'
Rex tittade på med sina stora, bärnstensfärgade ögon. Han såg hur de små händerna och näbbarna flätade ihop de färgstarka blommorna till ett tjockt, glittrande rep. Det var inte bara ett skosnöre längre, det var en hel berättelse om samarbete. Tjoff! sa det när de drog det nya, regnbågsfärgade snöret genom skons öljetter. Finkarna hjälptes åt att knyta en rosett så stor att den nästan liknade en enorm fjäril som landat på Rex fot. När Rex tog sitt första steg sa det inte bara Gnek-gnek! från skorna, det kändes stadigt och varmt i hela kroppen.
'Tack mina vänner!' utbrast Rex och lyfte försiktigt på foten så att de nya snörena gnistrade i solljuset. Han insåg att även om hans stora skor bar honom framåt, var det hans vänner som verkligen höll honom uppe. Tillsammans tågade de mot Den Stora Ängens picknick, där Rex regnbågssnören blev dagens största samtalsämne. Och det var precis så det hela löste sig på det allra bästa sättet – med färg, skratt och ett bevis på att inget problem är för stort när man har små vänner med stora hjärtan.