Det doftade ljuvligt i det lilla köket – en blandning av nystekta köttbullar, krämig gräddsås och de där lite syrliga lingonen som får det att vattnas i munnen på vem som helst. Ryu, en ung magiker med en vild man av elektriskt koboltblått hår och en silverglänsande ärra i pannan, cirkulerade kring bordet. Han kände sig extra generös ikväll. Hans föräldrar hade jobbat sent, och han ville att middagen skulle bli något alldeles extra. Ni vet hur det är när man vill hjälpa till så mycket att händerna liksom darrar av iver? Just så kände Ryu.
Han bar sina mörkt gråa trollkarlskläder med de lysande silverbroderierna, och hans safirhänge dinglade mot bröstet. ”Bara en liten gnutta extra piff,” mumlade han för sig själv. Han siktade med fingrarna mot potatismoset och köttbullarna. Han tänkte sig lite glittrande kryddning, en rytmisk 'Svisch-Virr!'. Men precis i det ögonblicket pulsade hans hänge till med en kraftig turkos urladdning. Blixt! Gnissel! Pang!
Plötsligt hände något som inte stod i receptboken. De runda köttbullarna rörde på sig. De darrade, sträckte på sig och – tro det eller ej – de började växa fram osynliga små tåspetsskor! Innan Ryu hann blinka utförde köttbullarna en perfekt synkroniserad piruett runt tallrikskanten. Klonk, klonk, klonk! Det lät som små hårda träskor mot porslinet. Har du någonsin sett en köttbulle göra en balettpose? Det är faktiskt mycket märkligare än man kan tro.
”Vänta nu, nej!” utbrast Ryu, men det var för sent. Smask! Den stora såssnipan reste sig på sina porslinsben och började sjunga en dramatisk opera med en röst som vibrerade i hela skafferiet. ”Oooooh, min sääääääs är fyllig och runda!” ylade den. Samtidigt rullade salladsskålarna ut på bordet i en komplicerad vals, och de gröna ärtorna hoppade likt små akrobater över besticken. Mamma och Pappa kom in i köket och blev stående med gapande munnar. En gurkskiva utförde precis en baklängesvolt ner i pappas vattenglas. Plask!
”Ryu?” sa Mamma långsamt. ”Varför... varför gör middagen en entre-chat?” Men det fanns ingen tid för förklaringar. Hela köttbullsensemblen hade nu siktet inställt på det öppna fönstret. De dansade fram över linneduken med en sådan fart att det såg ut som en fluffig, brun flod av koreografi. ”De tänker rymma!” ropade Ryu. ”Om de kommer ut i trädgården kommer de dansa hela vägen ner till stan!”
Kaoset var totalt. Ryu kastade sig efter såssnipan som gled fram likt en skridskoprinsessa, medan Pappa försökte fånga ärtorna med en håv och Mamma improviserade en sorts jazzdans för att blockera vägen till dörren. Det var en jakt utan dess like. Köttbullarna studsade mot väggarna – Boing! Boing! – och snurrade runt Ryus ben. Ryu märkte snabbt att ju mer han försökte tvinga ner maten med motbesvärjelser, desto vildare blev deras dans. De fylldes av en sorts 'kreativ vilja' som hans magi råkat väcka.
Han stannade upp. Han kom ihåg vad hans lärare sagt: ”Magi handlar lika mycket om att lyssna som att kasta.” Han tittade på sina läderarmband med molnmönster. Han började trumma en mjuk, stadig rytm mot dem. Ba-dum, ba-dum, ba-dum. Det var en lugnande hjärtrytm. Mamma och Pappa förstod direkt; de slutade jaga och började istället klappa takten. Långsamt, mycket långsamt, förändrades stämningen i köket.
Köttbullarnas frenetiska hoppande saktade ner till en mjuk tryckare. Såssnipans höga toner sjönk till en mjuk vaggsång. Steken, som nästan hunnit ut till trädgårdsgrinden, vände om och gled graciöst tillbaka mot sin plats på fatet. Ryu ledde hela mat-paraden med sina trummande handleder, precis som en dirigent som leder en orkester hem mot sista ackordet. Med en sista, varsam rörelse guidade han in varje liten ärta och köttbulle på deras respektive tallrikar. Puff. Den magiska glöden slocknade, och kvar låg en helt vanlig, om än något kall, middag.
De satt där under kökslampan, andfådda och med håret på ända. Ryu såg ner i sin tallrik och drog en djup suck. ”Förlåt,” sa han lågt. ”Jag ville bara att det skulle bli speciellt.” Mappa skrattade och torkade en liten klick sås från sin nästipp. ”Ryu, det här var den mest gymnastiska middag jag någonsin ätit. Jag tror inte ens de kungliga slotten har mat som kan dansa svanstjärnen.”
De åt sin middag under skratt och prat om den sjungande såssnipan. Ryu insåg att en vanlig stund med familjen var magisk nog precis som den var, helt utan tåspetsskor och operamelodier. Och det var precis så det hela blev rätt till slut – mätta magar, glada hjärtan och en middag som ingen i familjen någonsin skulle glömma.