Pip höll sin lilla mässingslykta högt när hon och Mimi grävde i skolans trädgård. Varje elev fick ett eget solrosfrö av magister Kvist. Pip ville att hennes blomma skulle bli högst i världen, och Mimi hoppades att hennes skulle nå molnen. De klappade ner jorden försiktigt över de små fröna och väntade. Men efter två hela dagar syntes ingenting. Inte ett enda litet grönt blad tittade upp ur den tysta jorden.
Pip satte sig bredvid sin kruka och öppnade sin favoritbok med roliga historier. Hon läste högt för sig själv om en groda med alldeles för stora byxor. Plötsligt darrade jorden. Ett pyttelitet grönt skott poppade upp och vickade glatt fram och tillbaka i takt med Pips röst. Ett fniss, en vick, ett skott! Pip ropade genast på Mimi för att visa det lilla skuttande miraklet som just hade vaknat.
Mimi skyndade fram, hårt virad i sin himmelsblå filt. Tillsammans började de berätta sina allra tokigaste knack-knack-skämt för de små plantorna. För varje skratt växte solrosorna en hel decimeter! Ett fniss, en vick, ett skott, ropade de i kör. Men plötsligt kom en busig vindpust. Den slet tag i Pips skämtbok och virvlade upp den högt, högt upp i grenarna på ett gammalt ekträd där ingen kunde nå den.
Utan boken blev det alldeles tyst i trädgården. Solrosorna började sloka med sina blad och slutade helt att växa. Pip och Mimi tittade oroligt på varandra. De var tvungna att försöka vara roliga helt på egen hand! Mimi försökte göra en stollig dans för att pigga upp sin planta. Men hon snubblade på kanten av sin stora, mjuka filt och rullade runt som en fluffig boll innan hon landade med en mjuk duns.
När Pip såg Mimis klumpiga kullerbytta började hon skratta så hårt att hennes lykta skakade i tassen. Mimi började också fnissa åt sitt eget trassel. Då hände något magiskt! Solrosorna sköt i höjden med ett ljudligt svisch! De insåg att deras egna, äkta skratt fungerade ännu bättre än boken. De började göra grimaser och sjunga fåniga visor tillsammans, och plantorna bara fortsatte att växa snabbare och snabbare mot skyn.
Solrosorna blev så enorma att de växte förbi skolans tak med ett sista zooma! Men istället för att en blomma var störst, hade de två stjälkarna flätat ihop sig som en varm kram. Magister Kvist kom ut och klappade i händerna åt deras upptäckt. Ingen hade vunnit tävlingen, men ingen hade förlorat heller. Pip och Mimi tittade upp på sitt mästerverk. De hade skapat något fantastiskt tillsammans genom vänskap och massor av skratt.
Nu var de båda vännerna alldeles utmattade efter all komik och botanik. Pip ställde ner sin lykta och Mimi bredde ut sin blå filt under den jättelika blomsterbågen. De kröp ihop nära varandra i den svala skuggan från de guldgula kronbladen. Trädgården var tyst och fridfull. Solrosorna lyste som stora solar ovanför dem medan de två vännerna somnade, mätta på skratt och stolta över sin nya upptäckt. Allt kändes äntligen helt rätt.