Himlen var fortfarande mörk efter nattens dånande oväder. Trixi, en bastant hund med rostbruna fläckar ovanför ögonen, nosade i det våta gräset. Plötsligt stannade hon till. Där låg ett bo av flätade kvistar som blåst ner från den gamla pilen. Tre små duniga ungar pep svagt och darrade av kyla. Trixi visste att pilträdet inte längre var säkert. Hon var tvungen att hitta ett nytt hem åt dem innan nästa regnskur hann ifatt trädgården.
Trixi tog försiktigt tag i kanten på boet med sina mjuka läppar. Hon bar det varsamt, som om det vore gjort av glas. Hennes lilla mässingsklocka på det blågröna halsbandet pinglade tyst för varje steg. Först tänkte hon lägga boet i den färgglada rabatten. Det såg mjukt och inbjudande ut, men precis när hon skulle sätta ner det, dök en skugga upp bakom en buske. Det var den smygande katten Morrisson som tittade hungrigt på ungarna.
Trixi morrade lågt och skyddande. Rabatten var alldeles för öppen och farlig. Hon bar boet vidare, sökande efter en plats där Morrisson inte kunde nå dem. Hon fick syn på en gammal, ihålig trästock som låg skyddad under en buske. 'Här blir det perfekt', tänkte hon och började gå ditåt. Men precis vid öppningen möttes hon av ett litet, taggigt ansikte. Det var den vresige igelkotten Stickan som tittade ut ur mörkret.
Stickan snörvlade irriterat och skakade på sina taggar. 'Här kan de inte bo, lilla vän', sa han med sträv röst. 'När nästa regn kommer förvandlas den här stocken till en forsande bäck. Marknivå är aldrig bra när himlen är grå.' Trixi insåg att Stickan hade rätt. Hon behövde hitta en plats som var både hög och torr. Hon tittade upp mot trädkronorna medan molnen återigen började hopa sig över den lilla trädgården.
Trixi mindes hur den kalla vinden hade piskat från norr under natten. Hon behövde något tätt och stadigt som stod emot blåsten. Hennes bruna ögon svepte över trädgården tills de landade på en stor, tät gran på södra sidan. Dess grenar var tunga av gröna barr och såg ut som en varm famn. Trixi travade beslutsamt dit, medan den vita svanstippen viftade hoppfullt. Det här var deras sista chans innan regnet föll.
Hon klättrade försiktigt upp på en låg stenmur bredvid granen. Med kirurgisk precision placerade hon boet i en stabil klyka mellan två tjocka grenar. Barren bildade ett naturligt tak som skyddade mot både vind och nyfikna kattögon. Trixi drog sig tillbaka och betraktade sitt verk. Boet satt stadigt och ungarna hade slutat darra. Hon hade valt den perfekta platsen genom att lyssna på både vänner och naturens egna tecken.
Just som de första tunga regndropparna började falla, hördes ett välbekant kvittrande. Det var fågelmamman Vinga som desperat hade letat efter sina ungar. Hon landade på grenen bredvid boet och sjöng en glad melodi när hon såg att alla var välbehållna. Trixi kände en varm stolthet i bröstet. Hennes beslut att inte ge upp, trots motgångarna med Morrisson och Stickan, hade räddat den lilla familjen från både väta och faror.
När regnet började smattra mot granens barr, lade sig Trixi till rätta vid trädets fot. Hennes tjocka, trefärgade päls höll henne varm medan hon höll vakt. Hon lyssnade på det lugnande ljudet av Vingas godnattvisa och regnets mjuka trumrande ovanför. Trädgården var återigen en trygg plats, och Trixi slöt ögonen med vetskapen om att alla små vänner sov gott, högt uppe i sin nya, säkra borg av gröna barr.