Det var en gång en flicka som hette Zoe. Hon hade hår som var så ljust att det nästan såg ut som spunnet silver, och hon älskade sina praktiska gårdskläder för de var perfekta att äventyra i. Zoe bodde på en bondgård där det doftade alldeles ljuvligt av nyslaget hö och frisk luft. Kan du känna hur gott det luktar?
En morgon när Zoe tittade upp mot himlen såg hon något märkligt. Molnen dansade som stora, mjuka marshmallows i det blå, men ett litet, litet moln – en riktig liten molntuss – hade råkat dala alldeles för lågt. Och vet du vad som hände? Den lilla molntussen fastnade! Den satt fast med sina mjuka kanter i den allra högsta granens stickiga grenar.
Den lilla tussen darrade. Den började skifta färg från vitt till en ledsen nyans av grått. ”Åh nej”, tänkte Zoe. ”Jag måste hjälpa min vän!”
Zoe satte siktet på den stora granen. Hon satte sina stadiga kängor mot stammen. ”Klint-klant! Klint-klant!” lät det när hon började klättra. Kan du hjälpa Zoe att klättra? Upp, upp, upp! Vinden susade i hennes öron – ”Swoosh, swoosh!” – och de gröna barrerna kittlade henne lite på näsan. ”A-tjo!” nös Zoe nästan, men hon höll i sig hårt. Hon var modig och försiktig på samma gång.
När hon nådde toppen såg hon att molntussen var jätterädd. Den satt fast i en klibbig grankotte och ju mer den sprattlade, desto mer trasslade den in sig. Zoe visste att hon inte kunde dra eller rycka, för då skulle den mjuka tussen kanske gå sönder. Istället använde hon sin superkraft: en mjuk puff av vänlighet.
Zoe lutade sig nära, så nära att hon kände molnets svala fukt mot sin kind. Hon viskade lugnande ord och sedan tog hon ett djupt andetag och blåste allt vad hon orkade, fast jättemjukt. ”Puff!”
Och gissa vad? Den gyllene, klibbiga kotten släppte sitt tag. Med en liten ”Poof!” blev molntussen alldeles vit och fluffig igen. Den studsade till av glädje och strök sig mot Zoes kind, precis som en liten kattunge, innan den svävade uppåt, uppåt mot sin familj på den blå sommarhimlen.
Zoe klättrade ner igen, steg för steg. ”Klant-klint, klant-klint.” När hennes fötter landade i det mjuka gräset kände hon ett varmt pirr i hela magen. Hon var visserligen liten, men hon hade gjort något jättestort och snällt. Uppe i det blå vinkade molntussen med en liten skuggig hand, och solen sken lite extra varmt när Zoe gick hem för att dricka ett stort glas mjölk.
Och så blev allting alldeles rätt till slut.